Jag lade mig i soffan igen och försökte slappna av mellan värkarna och fördriva tiden med filmer på tv:n, Johan låg och sov, det fanns ingen anledning att väcka honom ännu. Jag använde mig av tensapparaten, den avledde uppmärksamheten från själva värken, den hjälpte mig inte mer än så.
När klockan blev 5 var det fortfarande 10 minuter mellan värkarna och jag hade inte kunnat sova något för det gjorde så ont. Jag ringde förlossningen igen och bad om en undersökning och smärtlindring, men visste att jag skulle åka hem igen för att det inte var dags riktigt ännu, jag ville bara veta om värkarna hade gett något.
Jag fick komma in och undersökningen visade att jag inte hade öppnat mig mer än kanske 1 cm, livmodertappen var inte helt utplånad. Det var inte vad jag hade förväntat mig alls, jag som trodde att förvärkarna jag haft i 3 veckor kanske t.o.m. skulle ha gett något! Dessa hemska värkar till ingen nytta, men de var ju förstås inget mot vad som väntade.
Vi var hemma igen vid 6.30, jag hade fått med mig 2 panodil och en annan tablett som jag inte minns vad den hette. Jag lade mig i soffan igen, Johan åkte till jobbet för att avsluta lite jobb och meddela att han inte skulle komma tillbaka på ett tag. Kl 8.30 gick vattnet! Jag minns hur jag tyckte att jag vaknade till när det kom, så nu måste jag ha slumrat lite mellan värkarna som fortfarande kom var 10:e minut! Jag blev glad och förvånad för jag hade inte väntat mig att vattnet skulle gå. Jag ringde Johan och han sade att han skulle komma hem. Sen ringde jag förlossningen och meddelade att vattnet just gått, jag fick en tid för ny undersökning kl 15 om inget skulle ha skett innan dess.
Kl 12 stod jag inte ut med smärtan längre så vi bad om att få komma in, det var inga problem, fastän det fortfarande var 10 minuter mellan värkarna! Efter en dusch och lite fixande så kom vi iväg strax efter kl 13, under den korta tid det tog att åka till förlossningen, kanske 15 minuter så kom värkarna plötsligt med 3-4 minuters mellanrum. När vi fått vårt rum så lämnades jag ensam i kanske en halvtimme. Johan åkte och parkerade bilen. (han var så stressad att han glömde låsa)
När han var tillbaka så hade jag så ont att jag kräktes, det var nu 2-3 minuter mellan värkarna. En barnmorska kom in och satte igång CTG-mätningen. Efter ytterligare en halvtimme kom de in igen, klockan var nu runt 15 tror jag, och kollade om jag hade öppnat mig något mer, det hade jag inte. De föreslog då att jag skulle åka hem! Jag vägrade! Det skulle absolut inte kännas tryggare hemma som de påstod, hur skulle jag veta när det var dags att åka in igen?? I normala fall ska man åka in när det är mellan 3-5 minuter mellan värkarna, nu var det redan nere i 2-3 minuter och det gjorde ondare än jag nästan kunde hantera.
Jag fick stanna kvar och barnmorskan föreslog att jag skulle ta en petidinspruta för att min kropp skulle kunna slappna av och börja öppna sig. Som det var nu så hade jag för ont, var för trött efter att inte ha sovit sedan natten till tisdagen, och hade för täta värkar för att kunna slappna av. Kroppen behövde lite hjälp på traven!
Jag hade inget direkt förlossningsbrev förberett utan det enda jag bett min barnmorska skriva på min journal var att jag var öppen för förslag och ville ta allt som det kom. Jag gjorde som barnmorskan föreslog och tog petidinsprutan. Den fick mig att slappna av ordentligt, men jag blev obehagligt hög och illamående varje gång jag öppnade ögonen, vilket jag gjorde varje gång en värk satte in. Jag försökte koncentrera mig på andningen och fästa blicken för att må mindre illa.
Kl 17, efter en och en halv timmes slumrande mellan värkarna så vaknar jag till av att något känns annorlunda, jag väcker Johan som sitter och sover i fåtöljen och hög som jag är svamlar jag något om att jag tror att han ska ringa på barnmorskan.
Jag vet inte om jag drömmer eller är vaken, om jag ens säger vad jag tänker eller om jag kanske stör barnmorskorna om jag ringer efter dem. Men jag tar ändå och trycker på signalknappen. De kommer in direkt och undersöker mig, jag har nu öppnat mig 5 cm! Vilken lättnad, nu är förlossningen äntligen igång! Det gör ondare än förut (hur i hela världen kan det hela tiden fortsätta att göra ondare än tidigare??) men nu känner jag ändå att det är nära. Effekten från petidinet avtar så fort som barnmorskan hjälper mig att koncentrera mig och fokusera blicken. Jag frågar sedan vid 3 tillfällen ifall det fortfarande är möjligt att sätta epidural, 3e gången jag frågar är det för sent och det känns skönt eftersom jag förstår att det då är relativt nära finalen.
Jag håller mig till enbart lustgasen sedan strax efter 17 och Johan hjälper mig och coachar mig igenom andningen, ser till att jag andas in vid rätt tillfälle, och att jag släpper lustgasen vid rätt tillfälle. Johan gör små försök till massage och beröring men jag klarar inte av beröring under värkarna utan vill bara fokusera på mig själv just då. Han ser till att jag dricker ordentligt och mot slutet ger han mig druvsocker som ska ge mig mer energi. Han peppar mig även att ändra ställning mellan värkarna. Jag vill helst av allt bara stå lutad på knäna över sängen som är uppfälld och inte röra mig under värken, men Johan påminner mig om att röra på mig, vagga från sida till sida för att underlätta och snabba på förlossningen.
Jag växlar mellan stående på knä, liggande, och ståendes i gåstolen. Det effektivaste men även ondaste är när jag står i gåstolen! Jag kan inte kontrollera min kropp och mina rörelser så vid varje värk hänger jag i armarna på stolen med mina ben hängandes över marken. Detta är smärta!
Ca kl. 20.15 börjar krystvärkarna och nu sitter jag halvliggandes i sängen, nedanför min rumpa är sängen i ett lägre läge så att barnmorskorna ska ha bra koll över situationen när vårt barn tittar ut. Jag står ut lättare med krystvärkarna, nu får jag ju jobba aktivt för att få ett slut på smärtan! Det är skönt att äntligen få krysta. Allt kommer så naturligt och jag har aldrig problem med att hitta hur jag ska krysta och jag vet att de sade att jag var duktig. Vadå duktig tänkte jag, jag gjorde ju inget annat än att bara hänga med. Men jag är glad att det kom så naturligt, för det gör det inte för alla.
För att beskriva smärtan vid en krystvärk så tänker jag att det måste kännas som att bajsa ut ett brinnande bowlingklot. Som tur var så är allt detta över på 20 minuter och kl. 20.37 är vår fantastiska dotter ute hos oss! Hon skriker lite kort och läggs sedan upp på mitt bröst. Hon ler! Hon kollar mig rätt i ögonen och ler! Hon har pigga glada ögon och hela hon är våt men inte alls kladdig av vitt fosterfett som jag hade väntat mig. Jag minns hur liten och mjuk hennes rumpa kändes och hela hon är så vacker och underbar! Det luktar inte heller så illa som jag hade förväntat mig utan allt är så mycket finare än jag hade trott att det skulle vara. Johan klipper navelsträngen.
10 minuter efter att hon är ute så får jag krysta ut moderkakan, jag tror det krävdes två krystvärkar, men jag minns inte om det gjorde ont. Jag tycker inte heller att det gjorde ont när de fick sy mig, eftersom jag sprack litegrann, vårt barn låg ju då hos mig och det fanns verkligen ingenting som kunde göra ont längre eller få mig att tappa fokus från just henne.
Även om detta var det värsta jag har varit med om i smärtväg så skulle jag göra om det varje dag, om och om igen, om det var vad som krävdes för att få behålla henne!
1 kommentar:
En intensiv upplevelse helt klart. Söta Juno! Jag fick också stå i den där gåstolen och vagga fram och tillbaka, men aj vad ont det gjorde :)
Det kändes helt klart som ett brinnande bowlingklot som skulle ut :D
Skicka en kommentar